Magdalena Sjöstrand Öhrfelt

”Rum jag aldrig varit i men ändå minns” 2023

“Seeing is not enough; you have to feel what you photograph.”
 — Andre Kertesz

Mitt fotoprojekt handlar om ett försök att minnas eller erinra mig, och i viss mån återskapa, starka visuella intryck av färger, linjer, skuggor och ljus, fönster och dörrar, kopplade till rum och rumslighet.
Bilderna kan sägas vara minnesskärvor av hur jag som barn upplevt rum i relation till stämningar, känslor, och kanske allra mest – tid. De utgör egentligen inte en berättelse med en början och ett slut, men följer med sina fem delar projektprocessens inneboende kronologi, från upptäckt till avslutning.
Jag ser en slags symbolik i fotografierna – hemmets väggar, både trygga och omslutande men också hotfulla och avgränsande. Väggar som utgör skarpa gränser mellan rum, mellan ute och inne, privat och offentligt, sen dörrarna som förbindelser mellan rummen, som står stängda, på glänt eller öppna, och gardinfönstren som husets ögon ut, ur vilka man kan se ut, men oftast inte in.

Dessa minnen fick jag först tag i genom att av en slump börja fotografera rummen, då de kunde framträda som utskurna, avgränsade och fyrkantiga, precis som vissa fenomen inte blir tydliga förrän de kan förstås inom ramen för en begränsning eller enligt särskilda kriterier.
Rummen är tömda på nästan alla artefakter och några människor finns inte i dem, men det finns spår av livets förgängliga innehåll och flyktigt rumsliga avgränsningar.

Vad som är verklighet eller dröm saknar betydelse. Rummen speglar lika lite fysiskt konkreta platser som specifika inre tillstånd, de är snarare svårfångade och diffusa, ibland lekstugeglada men så plötsligt finns ett hot i skröpligheten. De utgör en erinran om skuggor och solkatter, om hur platsen förvandlas när färger mattas och försvinner i mörker eller när de glöder och fördjupas i solljus och ytan får helt nya avgränsningar och kanter. Samtidigt närhet och förgänglighet.

Dessa bilder är för mig vad arkitekten de Sola Morales kallar för ”vag terräng”. Han tänker nog i första hand på av människor formade och övergivna platser i omvandling, som inte längre är vad de har varit och nu är obestämda i väntan på något annat. Här tar djuren över, invasiva växter får plötsligt fäste, gamla byggmaterial och ratade husgeråd ligger förbrukande och slängda bland stenar, jord och bruten asfalt, och över alltsammans vilar känslan av både slut och början. Rummen som undersökta minnen fylls med vatten, vänds ut och in och sjunker tillbaka ner i glömskan igen.