Minst en kvinna per månad dödas i Sverige av sin man eller ex-man, eller 16 per år. Perioden 1 januari 2000 – 31 december 2020 har 325 kvinnor mördats av sina män.
Detta dödliga våld är inte vanligt vid jämförelse av andra mord/dödsfall, men det är ett stort samhällsproblem. Det är inte heller meningsfullt att jämföra detta våld med andra brottstyper menar Kerstin Weigl (KW). Däremot har t ex Brottsförebyggande rådet nu förbättrat sin forskning och statistik och inkluderar även våld i icke-binära relationer. Statistik är viktig menar Weigl.
Det dödliga våldet mot kvinnor drabbar också barnen. Mer än en tredjedel av barnen var hemma när deras mödrar mördades. Mer än vart tredje barn har haft sin far (mördaren) som vårdnadshavare. En vårdnadshavare har också stora rättigheter. Bland annat att ta ut eller inte ta ut ett pass åt sitt barn, att vägra vård, att vägra byta skola osv. Trots att justitieminister Beatrice Ask (m) för 10 år sedan sa att detta måste utredas och åtgärdas, har inget hänt.
KW berättade om hur hon och kollegan Kristina Edblom resonerade då de tänkte kring etiska svårigheter när man intervjuar barn. Men psykologer de talade med sa ”Gör det! Låt barnen komma till tals!”. Än idag har KW kontakt med en del av de barn hon intervjuat och som nu är vuxna. Några av dem vill aldrig mer träffa sina fäder, andra har kontakt men viktigast är att det är på barnens villkor.
KW skildrade männen som mördar. Det är vanligt att de själva anmäler sitt brott, ”olyckan”. Mer än en fjärdedel har en pågående vårdkontakt, de flesta inom psykiatrin. Var femte gärningsman begår självmord efteråt. I sällsynta fall dödas även barnen. Många gärningsmän har intervjuats. Många säger att ”det svartnade” Jag minns ingenting”. Kniv är det vanligaste vapnet.
Weigl och Edblom har utöver att forska i domar och statistik, intervjuat många anhöriga och vänner. Under föreläsningen redogjorde också KW för några enskilda fall.
KW menar att det finns många varningssignaler. Männens vårdkontakt är en. Därför måste vården utvidga sin fråga ”Tänker du skada dig själv?” till ”Tänker du skada någon annan?”.
KW är kritisk mot myndighetsmisstagen som lett till att kvinnor som sökt hjälp lämnats i sticket: vårdcentraler, socialtjänst, polis. När olika instanser hänvisar en rädd och skräckslagen kvinna till olika instanser blir frågan ingens ansvar. KW är också kritisk mot massmedia och hanteringen av dödligt våld mot kvinnor. I rubriker och notiser har vi kunnat läsa om ”familjetragedin” eller ”lägenhetsbråket”. När KW började denna undersökning fanns det en mediakultur kring ”mord som man skrev om och mord som man inte skrev om”. Det blev en drivkraft för Kerstin Weigl att undersöka det dödliga våldet mot kvinnor.

Summerat av Anette Lydén