Melissa Grönqvist

Vinter drottning

En gestalt står på strand kanten.
Beväpnad med svärdet av frost och is, hon är början hon är slutet, livet och döden i en.
Klädd i vinterns dräkt, beskyddande och oförlåtande, ty kylan behandlar alla den samma. Lika brutal lika omfamnade som täcket av frost och snö över den slumrande floran, ty inget så vackert som de sköna ädla kristallerna som vintern gestaltar, ack de vackra i det onda fula i det goda.
En gest av en tålmodig hand sveper över land och himmel
Drottning av vinter fortsätter sin resa, kylan i hennes släp. Hon lämnar det bara lanskapet att börja på nytt, ty hennes förberedning är färdig för nytt att gro.

Astar Lind vårprinsen

Solen skymtar fram, en liten filur vaknar under vår smält snö, ser sig ikring. 'är ingen annan vaken än?'
Pojken stärker på sig, nyvaken och ivrig, i hast han skuttar upp och iväg blommor som blommar under tassarna i hans jargong.
Han väcker alla som honom är kär. Tjuter och hutar 'nu är våren här!'
Hutar och tjutar 'vakna stig upp snart är sommaren här'
Han skakar på syster sommar, slumrandes under mjuk mossa,
Ak hon vaknar nog inte än, ty vem vill stiga ur säng när de ännu är kyla och frost?
Tålmodigt våren sätter sig i gräset
'å vad jag längtar tills alla är här' men ack lilla pojk, all ting i sin takt.

Eden Aestas Sommarjungfrun

En varm vind susar förbi, i dalen står en jungfru stolt och seger. Båge och pil i arm, hon tappert tar sats, skjuter en varm vinds pil. Den ilar igenom luften så långt ögat når. Ack ett vapen av liv, en kamp om överlevnad och fröjd
Frestelse i söt blomster honung och när av njutning, saft av den eviga ljungen, midnatten som aldrig tar slut. Hon är allting som lever, allting som krigar för sista droppen av hjärtefröjd, förlust, början av slutet….
För get mig ej, ty jag vittrar snart.

Cornelius haust höstherren

En ensam man vandrar i skogen, en kall vind blåser i hans lövkrona. Han suckar i förakt, ty hans yrke är allena.
Han ser livet till döden, bäraren av dvala, hans kalla händer varsamt lägger höstens första frost över skogens slumrande flora.
Tystar djuren och ger dem vinter kappor, han skräddat av de som aldrig kommer få se solen mer. Hans yrke är inte förlåtande, han kan inte ge bara ta, ty detta är naturen av steget före döden.